Pepp på spanska.
Skulle faktiskt vara roligt att lära sig språket på riktigt, once and for all.
A la nanita nana nanita ella nanita ella
Mi nina tiene sueno bendito sea, bendito sea
Al la nanita nana nanita ella nanita ella
Mi nina tiene sueno bendito sea, bendito sea
Fuentecita que corre clara y sonora
Ruisenor que en la selva cantando llora
Calla mientras la cuna se balansea
Al la nanita nana nanita ella
A la nanita nana nanita ella nanita ella
Mi nina tiene sueno bendito sea, bendito sea
Fuentecita que corre clara y sonora
Ruisenor que en la selva cantando llora
Calla mientras la cuna se balansea
Al la nanita nana nanita ella
Men just nu är det projectoarbetus som gäller för hela slanten. Och bohèm uppsatsen. Skippade stallet för plugg, och här sitter jag och youtubar spanska vaggvisor. Självdisciplin; på topp!
Simma lugnt.
Nu tuffar vi söder ut.
Den som femtio öre har, får följa med på färden.
Tuffas ska det, och långt bort, ända till Halmstad! Herregud. När man måste ta nattåg någonstans för att vara där senast 12.00, är det för långt bort. Dock är vi duktiga och tuffar istället för att flya. Bra jobbat och tummen upp.
Men jag klagar inte, vi ska inkvarteras på Grand Hotell, så vi får nog mat och säng i alla fall.
Nu sitter jag i skolan. Helt i onödan. Det har vart i onödan sen 12.10. En hel timme i onödan. Tänk vad mycket PA jag inte skulle ha gjort på den timmen. Men tänk vad skönt att ha varit hemma.
Hemma är jag snart. Ska bara vänta in bussen först. Sen hem. PA. Packa klart. Äta eller åka tidigare och köpa mat. Kan bli dyrt. Mam betalar kanske. Sen de små sjuåringarna. Roligt. Sen dusch, och sen tuffar vi. Måste komma ihåg biljetter och kamera. VIktigt viktigt viktigt.
Korta meningar slår bättre. Det är inte så tankekrävande att skriva dem heller. Bara skönt. Äsch. Jag jiddrar bara.
Simma lugnt.
Ögonfärger och nu är våren här.
J utmanade mig precis. På ögonfärger. Den som kan flest ögonfärger på bekanta vinner. Och jag blev hemskt osäker på en massa folk. Jag vet att jag har typ olivgröna ögon. Och att V har sjukt klarblå ibland. Ett av mams ögon bråkar, det skiftar mellan brunt och grönt. Det andra är blått. Syster har... blå? Gröna? Inte bruna i alla fall... Och pap? Blå?
Det är intressant i vilket fall. Att man kan umgås med människor så mycket utan att verkligen se dem. Utan att lägga märke till ögonfärgen. Fast man ser dem i ögonen när man pratar. Hm. Jag ska kolla upp det. Så bli inte rädd om jag kikar lite extra. Jag vill bara se dig på riktigt.
Simma lugnt
Göra ingenting, speciellt inget som man borde.
Men så går det när man är trötter och lat.
PAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPAPA.
Varför är det så omotiverande att sätta sig och skriva klart skiten? Då hade jag by now vetat vad jag behöver komplettera, om jag behöver åka på fältstudie på klubbarna eller ej och om jag realistiskt skulle vara klar med utkastet på onsdag. Det blir plugg i morgon kväll istället. Får vara lite osocial och smita iväg när resten myser och kikar på film. Suck. Jaja, all my fault anyway.
Något som jag ser fram emot, när jag äntligen är klar med PA, är engelska presentationen av romaner. Den kan bli riktigt bra. Måste bara vara smått kriminell först och trotsa en lag eller två. Sch! Säg inget. Haha. Kriminell och kriminell, beror ju helt på hur man ser på saken.
Man kan ju tillexempel se mig som onyttig och allmänt äcklig eller livsnjutare just nu när jag dränker en banan i chokladsås. Allt beror på perspektivet. Precis som metafysikens realister. Om man tittar på alla olika perspektiv, kan man hitta något gemensamt, och det mina vänner, det är den absoluta sanningen. Eller så blir man hög och postmodernist och antirealist. De är helt klart roligare. Och antagligen lättare att förhålla sig till, i vissa situationer. Kanske ligger framtiden i filosofin ändå? Eller litteraturen? HIttade en rolig utbildning i Uppsala igår. Kandidatprogrammet i retorisk och litterär kommunikation. Jag som inte ska plugga nästa år. Bra att jag hittade utbildningen efter att ansökningstiden gått ut i alla fall, då hade jag i vilket fall ingen chans att söka. Bra. Nästa år ska bestå av längtan efter att plugga igen. Och bokmaleri på hög nivå. Och helst ett heltidsjobb, eftersom det inte finns sådan tjänst att tillgå på nuvarande jobbet. Suck. Det löser sig nog. Hoppas jag. Carpe Diem ska vara mitt motto nästa år.
Simma lugnt.
Home again, men inte speciellt ljuvt.
Inkasserade 1000 kr idag. Vi blev en blocket-familj och sålde iväg två cyklar. Det var trevligt, alla pengar som kan fås behövs inför sommaren. Dock vet jag inte riktigt hur det blir med ekonomin efter vår tågluff.. Alla de där resorna kanske måste vänta ett halvår innan ekonomin ligger på plus igen. Känns surt, men värt det. Tre veckor i Europa kan inte slå fel.
En fundering som väcktes under helgen var om alla firar påsk som vi gör, eller om jag bara har trott det eftersom jag aldrig har firat påsk med andra än släkten. I fjällen var det antipåsk. Inget pynt, inga godisägg, inget påskbord. Alla tre är förståeliga, eftersom att vi var just i fjällen och det blir lite logistiska problem om man ska fira på lördagen för att städa och packa ihop på söndagen. But still? Är det bara min familj som firar påsk på detta vis, eller är det något allmänt? (Läs: är vi konstiga eller bara vanligt tråkigt svenska?) Hm. Skumt.
Efter att ha flytt påsklovet och våren, ligger jag starkt efter på PA fronten. (Förslag, Boken om min tonårstid: På PA fronten intet nytt) Det kändes extra tungt att logga in på msn och se att AS är klar. Hårt bakslag som ledde till beroendeframkallande aktivitet hela dagen. Vilket resulterade i en ickebefintlig produktivitet. Imorgon ska jag skärpa mig. Upp i tid, skriva skriva skriva, besök på Kultur och Fritid och sedan skriva skriva skriva. På onsdag blir det panikplugg för Ge A prov och på torsdag panikskriv för Approachpaper #2 inlämning. Back to normal från och med imorgon alltså. Några timmar kvar av ledighet och förnekelsen..
Pap är lätt handikappad, eller handikapad, då det rör just handen. Han lyckades få en lekstuga på handleden, hur man nu lyckas med det med tanke på hur stor sannolikheten borde vara. Så han springer omkring med gipsad underarm och är om möjligt mer ivägen än tidigare. Därför gjorde jag idag mitt livs första köttfärslimpa. Och den blev ätbar, hör och häpna! Haha. Han kan dock inte smita från allt för han skadade "rätt" hand, vänster, med tanke på att han är högerhandad. Så han smet inte ifrån att behöva skala två morötter och skölja ett äpple. Rätt ska vara rätt.
Nästa helg kan bli riktigt rolig, ska bara ta mig i kragen och krafsa ihop ett program och en deltagarlista som skola mailas ut och så är det nästan klirrat och klart. Ringa cateringen och meddela allergier, få nycklar till lokalen och läsa på lite om föreningsteknik. Kan som sagt bli great. Många anmälningar. ^^
Nu vankas sängen. Ska försöka sova med två stora godispåsar stirrandes på mig. Självdisciplin på topp? Njae.
Simma lugnt.
Up in the mountains, where the sun is hiding today.
Fjällen är lugnande. Det känns som om jag har varit här i evigheter, fast det bara har gått snart fyra dagar. Det är den effekten en fjällresa ska ha. En flykt från verkligheten som aldrig tar slut.
Idag är det halv snöstorm utanför. Vi kan knappt se fjället, utan synen sträcker sig till träden utanför fönstret. Sen tar det vita över. Det är skönt, för det betyder att det är helt lagligt att sitta inomhus och göra mer eller mindre viktiga saker. Som att blogga. Och boka catering till ungdomsträff om någon vecka. Hade vi vart hemma, hade jag blivit uttvingad i vårvädret som jag tror att de har där nere i nedre mitten av Svea Rike.
Igår var det superbväder. Vi var på tur. Så numera är min tur-oskuld förlorad. Nu kan jag äntligen gå in i vuxenvärlden. Haha. Seriöst. Nej, men det var givande. Jag kom underfund med att jag har ett starkt psyke när jag vill. Jag kan tvinga mig några kilometer till, även fast jag faller och mina ben sviker mig. Jag reser mig igen och stakar vidare. Nära 2 mil på längdskidor gav mig alltså en självinsikt. Tänk att det ska krävas så mycket..
Och när man är som tröttast, och ska få ta en välbehövd paus, vilka dyker inte upp om några musiker? Jag visste egentligen att B och H skulle vara här i Tänndalen de också, och åka längd, men inte trodde väl jag att vi skulle springa in i varandra? Jaja, jag var trött och otrevlig och satt mig i en snödriva för att försöka driva den tomatröda färgen bort från mitt ansikte. V var social och det var tur det, annars hade de nog blivit förnärmade. Haha. Men men, nöden har sin lag. Är man helt slut, så är man helt slut. (Jag måste bara tillägga att jag inte åkt på längden sen dagis, och känner mig grymt stolt att ha klarat av 2 mil. Punkt)
Det jobbiga med att vara här med svärfamiljen är att jag inte saknar familjen. Det känns som om jag sviker dem för att jag inte saknar dem, skickar sms varannan sekund och hör av mig. Jag svarar om de frågar. Men inte mer. Jag tror att jag har väx ur boet, och måste pröva mina egna vingar nu. Hemlängtan är en känsla som hör barndomen till. Att inte känna den, betyder det att man är vuxen då?
Simma lugnt
Gitarr and late night laughs.
Det blev tre webbaserade litteraturkurser; grundkurs, litterär gestaltning och litteraturoch existens, plus filosofi a i örebro. Mest för att jag ville prova att anmäla, och för att se om jag kommer in. Sen vet jag inte vad jag ska göra nästa år. Vill ha alla dörrar öppna...
Vi körde igång verklighetsteori och språkfilosofi idag, såhär sista lektionen innan lovet. Fascinerande nog kändes det inte så ångestladdat som jag trodde, med tanke på hur det kändes i höstas när vi nosade på det. Kanske har det sjunkit in mer. Dock tror jag att det kommer bli värrre när U skakar om oss rejält om några veckor, men 'til then kan jag säga att verklighetsteori inte är så farligt egentligen!
Våren är här nu. Skönt, vi går helt klart mot ljusare tider. The big days närmar sig. Springsteen. Student. Bli äldre. Europa. Sommaren blir bra. Den måste bli det. The last one. Bittersweet melodies ringing in my head. Sen är det dags att gå vidare, tänka ut framtiden, planera, ha kul, se världen. Få reda på vem jag egentligen är.
Det är lite läskigt det här, att inte riktigt ha koll på vem man är. Jag menar, visst, jag är jag, är 183 och har halvblont hår. Men jag vill veta vad jag tycker (och nej, tre år på sam internationell har inte lärt mig det), vad jag anser och hur jag tänker. Hur? Vet ej. Varför? Måste. Veta. Nu. Vill kunna gå med huvudet högt in i livet (för livet börjar när man fyller tjugo) och kunna sätta ord på vem som bor i min kropp. Inte bara höra, utan också kunna hålla med om att det där är "så jag". Veta, känna, kunna förstå! Göra misstag, inte lära av dem, bara göra alla dem jag aldrig gjorde. Lyssna till mitt hjärta och känna igen dess sång. Skriva smörja, knögla ihop pappret, och slänga ut det genom fönstret på ett tåg jag inte vet slutstationen. Inte vara rädd för att förlora mig själv, och inte hitta tillbaka, utan att kunna drömma sig bort, och veta att tryggheten, verkligheten, alltid finns kvar, eftersom jag vet vem jag är.
Bicentennial Man slutade nyss på tv4 film. I cry everytime. Det är en vacker film.. Nu måste jag plugga inför INEK/ENG C uppsatsen imorgon bitti. Free vs fair trade. Wish me good luck.
Simma lugnt.
Life is a trip.
I have to keep trying to perfect it.
