Up in the mountains, where the sun is hiding today.
Fjällen är lugnande. Det känns som om jag har varit här i evigheter, fast det bara har gått snart fyra dagar. Det är den effekten en fjällresa ska ha. En flykt från verkligheten som aldrig tar slut.
Idag är det halv snöstorm utanför. Vi kan knappt se fjället, utan synen sträcker sig till träden utanför fönstret. Sen tar det vita över. Det är skönt, för det betyder att det är helt lagligt att sitta inomhus och göra mer eller mindre viktiga saker. Som att blogga. Och boka catering till ungdomsträff om någon vecka. Hade vi vart hemma, hade jag blivit uttvingad i vårvädret som jag tror att de har där nere i nedre mitten av Svea Rike.
Igår var det superbväder. Vi var på tur. Så numera är min tur-oskuld förlorad. Nu kan jag äntligen gå in i vuxenvärlden. Haha. Seriöst. Nej, men det var givande. Jag kom underfund med att jag har ett starkt psyke när jag vill. Jag kan tvinga mig några kilometer till, även fast jag faller och mina ben sviker mig. Jag reser mig igen och stakar vidare. Nära 2 mil på längdskidor gav mig alltså en självinsikt. Tänk att det ska krävas så mycket..
Och när man är som tröttast, och ska få ta en välbehövd paus, vilka dyker inte upp om några musiker? Jag visste egentligen att B och H skulle vara här i Tänndalen de också, och åka längd, men inte trodde väl jag att vi skulle springa in i varandra? Jaja, jag var trött och otrevlig och satt mig i en snödriva för att försöka driva den tomatröda färgen bort från mitt ansikte. V var social och det var tur det, annars hade de nog blivit förnärmade. Haha. Men men, nöden har sin lag. Är man helt slut, så är man helt slut. (Jag måste bara tillägga att jag inte åkt på längden sen dagis, och känner mig grymt stolt att ha klarat av 2 mil. Punkt)
Det jobbiga med att vara här med svärfamiljen är att jag inte saknar familjen. Det känns som om jag sviker dem för att jag inte saknar dem, skickar sms varannan sekund och hör av mig. Jag svarar om de frågar. Men inte mer. Jag tror att jag har väx ur boet, och måste pröva mina egna vingar nu. Hemlängtan är en känsla som hör barndomen till. Att inte känna den, betyder det att man är vuxen då?
Simma lugnt
Det tror jag inte gumman, att inte känna hemlängtan är kanske att man vet att hemma finns alltid, och kommer nästan alltid finnas vart man än är i världen, man är trygg med tanken att de alltid finns där, hemma. Inte att man är vuxen :)
Men du är nog vuxen trots allt, jag med.
På ett otroligt omoget och barnsligt sätt,
btw. jag blev kallad till info-dag + intervjudag i Leksand.
