Shakespeareish.

Our love story started rough,

At a lunch break, remember?

You said to the waitress, ‘I've had enough!'

And I tried to tell you, ‘it's chaos, mid December!'


But at Times Square, life gets tough

Even if you're a Goldcardmember

So I slapped your face and poured some hot stuff

On your new Armani suit, remember?


I guess I made a bad impression, but it was to turn out good

Didn't know then, I lived in your neighbourhood


*

In March, we made acquaintance, we met

With hostility in the air

And pouring rain, which made me terrible wet

Finally, you started to care


So I found myself in your mastersuit, I'll never forget

The definite start to our affair

Back then I couldn't tell, if it was a promise or a threat

That you made while messing up my hair


"I'll never love you, I'm too mature

But I will not leave you, and that's for sure"


*

In April, hostility was gone,

And we'd actually gone on a date

Well, a picnic on my uncut lawn,

That's when you told me, your brother's not straight


The sun had solemnly withdrawn,

And it was getting kind of late

Suddenly you said; You're my swan

I figured you meant I was your soul mate


But I could not stop laughing, it sounded so cheap

I sorry darling, but I laughed until I started to weep.


*

May was as sweet as ever, with long promenades

Among oh too long New Jersey sidewalks 

And suddenly, a stupid fancy of going to a masquerade

Which luckily enough ended as just talks.


Out of nowhere in May, I became afraid

Afraid of something taking you away, a hawk

Circling our heads, waiting, ready for air raid,

He haunted me, was a steady stalk


But my love, you convinced me that you would remain,

With the cheesy gesture; a bottle of champagne


*

June was different; the time of passion had ended,

A replacer, called affection, well, it was pretty much the same

I shortly made your romantic gestures suspended,

During my first real grownup poker game.


Romance is overrated, please don't get offended

But it is basically just the frame

The important thing is the art work, no the pretended

You soul, your mind, your flame.


But honey, don't get me wrong,

It's okay to sing me a silly love song.


*

I made up my mind in July,

As the hottest month catched us by surprise

In eight weeks, I'll have to say good-bye

And will not happen in front of your eyes


Not many would describe me as shy,

But we all have our secrets, our disguise

Is sometimes too good, hard to deny

Everything too keep your soul from the guy


I hoped I will not break the heart, or hurt it too much,

When I have just learned how yours to touch


*

With August came a ring in a fortune cookie,

I did not have the heart to say no

So I locked myself in, and called Jackie

For no better reason than to say Hello


We go back all the way to Milwaukee,

Back when winter use to mean snow

She listened, as if in a walkie-talkie

To all my worries, and answered very low;


"Girl, you do what you have to, no worries, alright?

‘Cause boys they leave too, you know he's no knight"


*

Our last weeks went by way too fast,

And we made love on the beach twice,

Summer just would not leave, but at last

September cold came, though no birth control device


What was not allowed to happen, had already passed

My visit to the doctor made the decision clear as ice

No others would enter as cast

In the play of my life, can't imagine the price


I have always had the leading role,

And right now, there could be no other, I need control.


*

And as I watched my lover in his sleep

I knew what I have to do

So I moved my arm, tried not to weep

Whispering; I loved you too


I abduce my clothes, one last peep

As I turned around, an amazing view

I went out to my car, an old used jeep

Looked up, never seen a night so blue


But I had made my choice this time,

I had to fully live my prime


*


No, love, with you the promise is hard to fulfil

I can not live single in a pair

But remember this, I love you still

So please don't you despair


My life goes on, that is my will

Though I'll never forget Times Square

I'm sure you'll find someone to thrill

And even, possible, become millionaire


Though, can I ask of you one last thing?

Always think of me in spring.


Long time no see, again.

     Det finns många människor jag vill vara som. Människor som är bra, bättre och bäst. Som gör något. Som jag vill vara som och som skrivit ner allt jag vill känna men inte känner. Som är underbara vänner och skriver jävligt bra. Som är allt jag inte är och lite till. 
     Två veckor since the last break down när mam försökte vara mam, och jag inte tillät henne. Vi har pratat om uppfostran en massa på filosofin i veckan, och jag tror att mina parents gjorde allt enligt boken. Det är därför det blev lite fel. Don't get me wrong, jag har inga problem med dem. Egentligen. De är precis som de förväntas vara, varken mer eller mindre. De kommer försent, de frågar om dagen, de lagar maten utan att säga ett ljud och skäller sedan för att man inte har hjälpt till. De tvättar, tömmer sopor, försöker tvinga ur oss hemliga uppgifter och gör den ena systern spion när den andra vägrar prata. De ger oss råd, de försöker vara där at all times och ser till att man alltid äter. Men allt de gör blir så fel, felfelfel, jag vill skrika åt dem att de inte fattar ett nedrans jota och att de lika gärna kan vara tysta. Men tyst sitter man kvar och pillar i maten.
     Jag längtar så sjukt mycket efter att få börja om på nytt. Jag vill hitta något att brinna för, jag vill bli en bättre människa, jag vill laga all mat själv och äta medelhavsmat varje dag, jag vill städa och se hur fint jag har det, vill diska och inse att det är rätt rofyllt och jag vill spela musik på högsta volym utan att någon skriker att det låter förjävligt, hoppa, dansa och sjunga med en hårborste som mikrofon medan vårsolen kastar sina strålar in i mitt sov/kök/softa rum eftersom jag inte har råd med en trea. Jag vill vakna och veta att jag inte behöver gå upp på en gång, att klockan inte har ringt utan att det är ljuset som har väckt mig, jag vill ha ljus i mitt liv, och jag vill ha det nu! Nununu, på en gång, ändra månen till sol och byt villa mot lägenhet i kulturområde. Jag vill ta fram gamla klasslistor och ringa runt till alla jag inte pratat med på evigheter och undra hur det är, vad som blivit av dem, eller snarare vad det ska bli av dem så jag vet hur jag får tag på dem igen sen. Jag vill att den som förgyller mitt liv ska fortsätta med det och jag vill inte skämmas över något. Jag vill se världen, europa, asien, oceanien, afrika, nord- och sydamerika och lite till. Jag vill strosa gator i Paris, leva livet i Wellington och pruta i Bejing. Jag vill bo i London, bada i L.A, dricka vin i Rom och kultivera mig på operan i Sydney. Jag vill ta dykarcertifikat och upptäcka världen under ytan, filura runt i Tanzania, och se en konsert i Berlin. Dansa i Prag, leva i Kairo, festa i Rio och plugga överallt. Sen vill jag rädda världen, utan att veta hur, men bli känd för att ha gjort skillnad och dra mig tillbaka som fritidspedagog på Manillaskolan i Sthlm. Jag vill, jag vill, jag vill!
     Det är så lätt att drömma, men sen vaknar man och slår sig hårt i verklighetens asfalt. Inser att om två veckor måste jag bestämma mig om jag ska plugga eller inte; till vad jag i så fall ska plugga; hur jag ska få ihop pengar om jag inte ska plugga, och vilken bok jag ska börja läsa när jag väl får tid över. Andas. Jag har i alla fall skapat ett konto på studera.nu och ska skriva ut en ansökningsblankett till örebro. Bättre att ansöka och tacka nej, än att inte göra det och inte kunna tacka ja? Ja.
Hoppas mitt huvud kan reda ut sin oreda så jag kan tänka klart snart igen.
    
Simma lugnt

I'm scared, allright?

Saker jag har gjort idag:
- Bäddat nytt i sängen
- Tagit reda på tvätt
- Hängt tvätt
- Dammsugit sängen
- Diskat, diskat, diskat
- Planerat inför helgen
- Skrivit årsmöteskallelse
- Skrivit infoblad om u-träff
- Skrivit mail
- Sett Revolutionary Road och blivit lite besviken
- Städat lite i rummet
- Lagat lunch och middag
- Gjort müsli
- Bråkat lite med mam

Saker jag inte gjort idag:
- Pluggat, pluggat, pluggat
- Varit i skolan
- Varit utanför huset


Jag känner mig högt okreativ och oinspirerad.

Simma lugnt.

Come on look for the rising (you're missing)

     När jag var nästan fyra och skulle bli storasyster, var min största övertygelse angående storasyskon, att storasystrar, de hade alltid klänning på sig. Så jag hade klänning på mig, från mitten av februari och i ungefär ett år. Jag lekte med sis, och det var faktiskt väldigt kul att ens docka plötsligt blev utbytt mot en riktig varelse som sov, vaknade, skrek och åt. Fascinerande tänker en väldigt liten jag, och vi har en video där en liten jag flyttar en ännu mindre sis från vagn till docksäng och tillbaka igen.
     Det krävdes inte så mycket för att göra en dag intressant på den tiden. Att fika på sjukhuset kunde få mingiporna att sträva uppåt i flera dagar. När blev livet jobbigt egentligen?
     Det kommer i perioder det här med att ha apmycket att göra. Alltid runt höstlovet. Och alltid i månadsskiftet februari-mars. Det förstnämnda för att alla lärare strategiskt placerar så mycket som möjligt runt den veckan, för att kunna sålla ut de som klarar pressen, och de som inte gör det. Det sistnämnda på grund av årsmöten. Man flänger och far fram och tillbaka, möte hit, verksamhetsberättelse dit och en och annan nyinvald. Det är kurser, det är planeringsdagar och det är resande. Just nu får jag en stor klump precis där halsen slutar och bröstkorgen tar vid, när jag tänker på allt som ska göras innan helgen. Så jag tänker inte på det. Försöker systematiskt beta av det viktigaste först, och lämna det som kan lämnas till fredagnatt. Jag bävar inför telefonsamtal som kommer ge mig trubbel oavsett om jag ringer eller inte. Usch. Blä. Och fy. Jaja, det är bara att ta tag i allt. En sak i taget. Det är nog egentligen ett av de bästa ordspråken som finns.
     Spanien var typ vår. Lagom mysigt. Vi bodde uppe i bergen, typ en timme från Malága, bredvid ett sött engelsktpar med 18 hundar, en häst och x antal katter. En katt bodde hos oss och åt serranoskinka, bortskämd som han var. Eller blev. Jag lekte räddningspatrull och räddade en padda och en groda ur poolen. Min pappa blev osams med kopplingen på en Ford Focus. Ford Focusen blev dammig. Det var aldrig ett problem att känna igen bilen på en stor parkering; vilken bil har den mest svårgenomsedda bakrutan? Jag var bäst på spanska i familjen, och fick kommunicera med allt från bensinmackspersonal till friidrottsarenevaktmästare. Är fortfarande fascinerad över hur mycket som sitter kvar. Vill nog lära mig spanska ordentligt, ändå.
     Senaste framtidsplanen: Bartenderutbildning 4 veckor, och jobba som det på så många ställen som möjligt under ett år. Se världen.
     Nu ska jag leka taxi åt pojken min. Och krama han lite extra. Måste ta vara på dagarna, veckorna, månaderna. Det är bara en si så där fyra kvar. Sen säger det poff, and off he goes. Sen måste jag skriva klart min spaniendikt. Så jag kan läsa den med inlevelse på onsdag. Och briljera.

Simma lugnt.

RSS 2.0