Alla har en historia att berätta

     Det finns många människor jag vill vara som. Människor som är bra, bättre och bäst. Som gör något. Som jag vill vara som och som skrivit ner allt jag vill känna men inte känner. Som är underbara vänner och skriver jävligt bra. Som är allt jag inte är och lite till. 
     Två veckor since the last break down när mam försökte vara mam, och jag inte tillät henne. Vi har pratat om uppfostran en massa på filosofin i veckan, och jag tror att mina parents gjorde allt enligt boken. Det är därför det blev lite fel. Don't get me wrong, jag har inga problem med dem. Egentligen. De är precis som de förväntas vara, varken mer eller mindre. De kommer försent, de frågar om dagen, de lagar maten utan att säga ett ljud och skäller sedan för att man inte har hjälpt till. De tvättar, tömmer sopor, försöker tvinga ur oss hemliga uppgifter och gör den ena systern spion när den andra vägrar prata. De ger oss råd, de försöker vara där at all times och ser till att man alltid äter. Men allt de gör blir så fel, felfelfel, jag vill skrika åt dem att de inte fattar ett nedrans jota och att de lika gärna kan vara tysta. Men tyst sitter man kvar och pillar i maten.
     Jag längtar så sjukt mycket efter att få börja om på nytt. Jag vill hitta något att brinna för, jag vill bli en bättre människa, jag vill laga all mat själv och äta medelhavsmat varje dag, jag vill städa och se hur fint jag har det, vill diska och inse att det är rätt rofyllt och jag vill spela musik på högsta volym utan att någon skriker att det låter förjävligt, hoppa, dansa och sjunga med en hårborste som mikrofon medan vårsolen kastar sina strålar in i mitt sov/kök/softa rum eftersom jag inte har råd med en trea. Jag vill vakna och veta att jag inte behöver gå upp på en gång, att klockan inte har ringt utan att det är ljuset som har väckt mig, jag vill ha ljus i mitt liv, och jag vill ha det nu! Nununu, på en gång, ändra månen till sol och byt villa mot lägenhet i kulturområde. Jag vill ta fram gamla klasslistor och ringa runt till alla jag inte pratat med på evigheter och undra hur det är, vad som blivit av dem, eller snarare vad det ska bli av dem så jag vet hur jag får tag på dem igen sen. Jag vill att den som förgyller mitt liv ska fortsätta med det och jag vill inte skämmas över något. Jag vill se världen, europa, asien, oceanien, afrika, nord- och sydamerika och lite till. Jag vill strosa gator i Paris, leva livet i Wellington och pruta i Bejing. Jag vill bo i London, bada i L.A, dricka vin i Rom och kultivera mig på operan i Sydney. Jag vill ta dykarcertifikat och upptäcka världen under ytan, filura runt i Tanzania, och se en konsert i Berlin. Dansa i Prag, leva i Kairo, festa i Rio och plugga överallt. Sen vill jag rädda världen, utan att veta hur, men bli känd för att ha gjort skillnad och dra mig tillbaka som fritidspedagog på Manillaskolan i Sthlm. Jag vill, jag vill, jag vill!
     Det är så lätt att drömma, men sen vaknar man och slår sig hårt i verklighetens asfalt. Inser att om två veckor måste jag bestämma mig om jag ska plugga eller inte; till vad jag i så fall ska plugga; hur jag ska få ihop pengar om jag inte ska plugga, och vilken bok jag ska börja läsa när jag väl får tid över. Andas. Jag har i alla fall skapat ett konto på studera.nu och ska skriva ut en ansökningsblankett till örebro. Bättre att ansöka och tacka nej, än att inte göra det och inte kunna tacka ja? Ja.
Hoppas mitt huvud kan reda ut sin oreda så jag kan tänka klart snart igen.
    
Simma lugnt