Alla har en historia att berätta

     Det bästa känslan i världen, är helt klart känslan av att vara påväg. Påväg till han med stort H för första gången, påväg till en släkting i stora staden, påväg till något nytt och outforskat, påväg att bli stor. Men det bästa påväg:et är påväg ut i världen. Påväg ut och utforska, påväg ut och träffa nya människor, göra helt emot alla seder eftersom man inte kan dem, prata ett främmande språk man inte riktigt behärskar men vill prova ändå, påväg till lugn och äventyr på samma gång och inte se något motsättning mellan de två. 
     Jag vill vara påväg någonstans. Vill ut och se världen nu, skulle kunna packa ihop väskan och ta ett tåg mot ingenstans om en halvtimme, skulle kunna bara dra iväg och inte ångra sig, uppleva och leva fullt ut. Jag vill, jag vill, jag  vill, jag vill. Jag vill springa till en buss jag nästan missar men inte riktigt har koll på var jag hamnar tillslut. Jag vill rymma, smita ut genom fönstret mitt i sommarnatten som är sval och hoppa från gruset till gräset för att hamna på gruset igen. Springa fort, fort, fort för att inte höras och skratta av nervositet. Knäppa konstiga kort och förundras över hur man kunde tycka det var snyggt när man laddar över dem till en dator. Jag vill leva, helt och fullt, ramla omkring på gator och i gränder, på strandpromenader och göra fula grimaser till inkastare för att springa jättefort med ett barnsligt leende därifrån och pusta ut bakom en buske. Få gräsfläckar fast man inte varit i närheten av gräs, och äta äcklig mat på en marknad eftersom att skylten sa att man måste prova det innan man åker. Jag vill finnas till och höras, vill synas och kännas och luktas och bara vara vem som helst. Jag vill. 
     Slutspurt och sista rakan; klarar vi oss hela vägen in i mål?
Det är inte långt kvar nu. Snart blir vi stora. Snart får vi göra vad vi vill. Snart börjar våra liv på riktigt.