Alla har en historia att berätta

     Sitter och skriver projectoarbetrus för fulla muggar. Inlämning imorgon enligt mig, den 11.e enligt M. Känns dock bättre om jag skulle skriva klart det, få veta att vi har en vecka extra och kunna förbättra det. Men är det inlämning imorgon så blir det som det blir. Det kunde ha blivit bättre, men det blir bra.
     En snäll pap kom in med hallonsorbet och en bit kladdkaka som blev över från deras get-together igårkväll. Självklart börjar jag med att tappa sorbet på alla papper som ligger i min säng. Dock, bättre sorbet på (kopierade) arkivpapper, än i sängen. Och nu kanske det blir roligare att läsa samma papper för sjuttioelfte gången, nu när de är lätt rosa?
     Helgen har tillbringats på jobbet, i skogen, i V's städade (!) rum och i bilen. Det är ganska skönt att jobba på ett så pass intelligensbefriande jobb ändå, man kopplar helt bort allt annat och koncentrerar sig på att vara gullig mot små söta barn som ska betala glassen alldeles själv, men är lite osäker på det här när man får ta glassen från disken; är det efter eller före man har fått tillbaka sina pengar? Och hur vet man egentligen om man ska få pengar tillbaka?
De är söta och jag tycker om dem. De livar upp min dag bakom kassan.
     V och E kom förbi och tiggde glass. Eller jag frågade och de tog så snällt emot. Var svettiga och jag kände mig högst osportig när de sa att de hade cyklat typ 4 mil. Hurtigt. Sån är inte jag. Jag springer 2,5 km i elljusspåret, känner mig omotiverad och skiter i det andra (och sista) varvet för att hoppa in i en dusch, glömma att stretcha och sätta mig på min rumpa för att skriva skolarbeten.
     Nu kräver den smältande sorben min uppmärksamhet. PA lika så. Jag är tillbaka i nuet imorgon. Just nu motiverar jag mig med tanken på hur skönt det kommer kännas att vara klar imorgon.

Simma lugnt.