Fem gånger Gud.
Vi borde skämmas, så dålig var versionen vi gjorde av den på teatern.
Jag är hemskt besviken på teaterpubliken i stan, inga stående ovationer, men de fick springa in och ut många gånger.
Hamadi Khemiri bokstavligt talat briljerade i slutscenen, allvar och skämt förenades på ett magiskt sätt och jag är kär i Jonas Hassen Khemiris skrivna ord. Måste läsa hans böcker också. För att återgå till pjäsen, tror jag aldrig att 90 minuter har gått så fort. Jag trodde varje ord av vad de sa, det var inget överdrivet teater-aperi, utan skådespel. Inte för att jag vet så mycket om sånt, förutom kunskaperna man får i Teater A som estetiskt val. Men mina ovana ögon ville se ett storverk.
Jag tror att jag säkert överdriver, och att de som faktiskt kan det här skulle tona ner mig en massa, men jag tenderar till att överdriva när jag blir entusiastisk över något, som till exempel en pjäs, en låt, eller ett lyckat biljettköp. Sak samma. Den var helt enkelt en jävligt bra pjäs.
Såhär skriver Jonas Hassen Khemiri själv om Fem gånger Gud:
"Min nya pjäs är en politisk komedi. Nej, det låter för trist. Min nya pjäs är ett khemiriskt drömspel. Nej, det låter för skrytigt. Den handlar om ords makt, fem gudar och pingviner. Och om den där eviga teatern som vi alla ägnar oss åt varje dag - sättet som vi använder ord för att iscensätta oss själva, för att aldrig bli avslöjade. Nej det låter för flummigt. Pjäsen är konstruerad som en sån där rysk docka som man får i present och fast man vet att dockan bara kommer att samla damm allra högst upp på bokhyllan så ler man artigt och öppnar den största dockan och hittar så klart en mindre inuti och så öppnar man den också och hittar en ännu mindre inuti och hela tiden måste man fortsätta att spela förvånad. Nämen! En till! Oj, vilken liten en! Så är min pjäs konstruerad. Bara att dockorna är olika versioner av sanning och längst in hittar vi. Tja. Kanske språket självt? Ja, det var inte så dumt. Behåll det."
För att förvirra mig själv ännu mer, tror jag att recensent skulle passa mig utmärkt. Och sen har jag hört att man får gå gratis på det man ska tycka till om, vilket är ett stort plus. Undrar var man pluggar till sånt, och om jag kommer att ändra mig om tre veckor. Är det värt att plugga in matte c nu när arkitekt ligger vilandes på hatthyllan? Hm. Kanske. Först gäller svenska reportage, cv på engelska, proposal på två böcker till engelskan, cv på svenska, massa sidor i int. ek boken, uppsats om ondska baserat på Gardells dramaserie De halvt dolda, och ett försök till att förstå KK:n, samt en argumenterande geografi uppsats om hurvida Egypten är ett i- eller u-land. Det var fram till sportlovet. On top of that har vi historia c. Och kanske matten. Känns stabilt du.
Nu ska jag njuta av det jag kommer ihåg av Fem gånger Gud. Monologen på slutet var verkligen grymt. Hela slutet var sjukt bra. Bara så ni vet. Det värsta med teater är att man tappar så mycket så fort man reser sig, know the feeling? (Säger hon som varit på teater twice) Man glömmer. Eller jag glömmer. I vilket fall.
Simma lugnt.
Jag är hemskt besviken på teaterpubliken i stan, inga stående ovationer, men de fick springa in och ut många gånger.
Hamadi Khemiri bokstavligt talat briljerade i slutscenen, allvar och skämt förenades på ett magiskt sätt och jag är kär i Jonas Hassen Khemiris skrivna ord. Måste läsa hans böcker också. För att återgå till pjäsen, tror jag aldrig att 90 minuter har gått så fort. Jag trodde varje ord av vad de sa, det var inget överdrivet teater-aperi, utan skådespel. Inte för att jag vet så mycket om sånt, förutom kunskaperna man får i Teater A som estetiskt val. Men mina ovana ögon ville se ett storverk.
Jag tror att jag säkert överdriver, och att de som faktiskt kan det här skulle tona ner mig en massa, men jag tenderar till att överdriva när jag blir entusiastisk över något, som till exempel en pjäs, en låt, eller ett lyckat biljettköp. Sak samma. Den var helt enkelt en jävligt bra pjäs.
Såhär skriver Jonas Hassen Khemiri själv om Fem gånger Gud:
"Min nya pjäs är en politisk komedi. Nej, det låter för trist. Min nya pjäs är ett khemiriskt drömspel. Nej, det låter för skrytigt. Den handlar om ords makt, fem gudar och pingviner. Och om den där eviga teatern som vi alla ägnar oss åt varje dag - sättet som vi använder ord för att iscensätta oss själva, för att aldrig bli avslöjade. Nej det låter för flummigt. Pjäsen är konstruerad som en sån där rysk docka som man får i present och fast man vet att dockan bara kommer att samla damm allra högst upp på bokhyllan så ler man artigt och öppnar den största dockan och hittar så klart en mindre inuti och så öppnar man den också och hittar en ännu mindre inuti och hela tiden måste man fortsätta att spela förvånad. Nämen! En till! Oj, vilken liten en! Så är min pjäs konstruerad. Bara att dockorna är olika versioner av sanning och längst in hittar vi. Tja. Kanske språket självt? Ja, det var inte så dumt. Behåll det."
För att förvirra mig själv ännu mer, tror jag att recensent skulle passa mig utmärkt. Och sen har jag hört att man får gå gratis på det man ska tycka till om, vilket är ett stort plus. Undrar var man pluggar till sånt, och om jag kommer att ändra mig om tre veckor. Är det värt att plugga in matte c nu när arkitekt ligger vilandes på hatthyllan? Hm. Kanske. Först gäller svenska reportage, cv på engelska, proposal på två böcker till engelskan, cv på svenska, massa sidor i int. ek boken, uppsats om ondska baserat på Gardells dramaserie De halvt dolda, och ett försök till att förstå KK:n, samt en argumenterande geografi uppsats om hurvida Egypten är ett i- eller u-land. Det var fram till sportlovet. On top of that har vi historia c. Och kanske matten. Känns stabilt du.
Nu ska jag njuta av det jag kommer ihåg av Fem gånger Gud. Monologen på slutet var verkligen grymt. Hela slutet var sjukt bra. Bara så ni vet. Det värsta med teater är att man tappar så mycket så fort man reser sig, know the feeling? (Säger hon som varit på teater twice) Man glömmer. Eller jag glömmer. I vilket fall.
Simma lugnt.
Kommentarer
Trackback
