Alla har en historia att berätta

Nu börjas det igen.
Helvetesveckorna är tillbaka.
Fy fan.
Det finns ett ord: stress.
Eller egentligen två: stress och ångest.

Alldeles för många av mina meningar börjar "Jag hatar...."
Jag sover dåligt.
Jag har ingen ork till någonting.

Men på något sätt rullar livet på en då. Det är både skönt och frustrerande. Jag skulle behöva utöka dygnen med minst fem timmar, men istället bli klockan helt plötsligt halv elva. Utan att man har gjort det man ska ha gjort. Det är enerverande och gör mig grinig och sur. Sarkasmen som jag trodde jag blivit av med har börjat visa sig igen.

Det värsta är ändå att jag har tappat all motivation. Jag skulle kunna ligga hemma i sängen en hel dag utan att det skulle röra mig alls. Jag bryr mig ärligt inte om skolan, men gör allt jag ska, om än i sista sekund, av ren vana. Det är i och för sig bra, annars skulle betygen rasa, men det är inte... Eller jag vet inte. Jag orkar inte bara.
Trött. Stressad. Irriterad. Sur. Trött. Orklös.


Det här blev väldans negativt.
Ni ska veta att jag försöker med mental träning också.
Jag säger inte "inte".
Jag byter ut " ska/måste/borde" till "vill/kan/vågar".
Och tänker att fredag är en dag för att inte förlora något, istället för att försöka klara något.
Andas.

Så.
Nu ska jag sova och glömma bort alla måsten. Det är dock lite jobbigt att vakna på morgonen.
Men men, happy side up (:

Och keep smiling för fan.
Ett leende är ett språk som alla förstår.

Simma lugnt.
K.