Alla har en historia att berätta

Fan.
Vi tar ju faktiskt studenten till våren.
De tänker först få oss att tro att ta studenten är något kul och lustfyllt, och sedan ge oss dagen-efter ångest när man vaknar upp och inser att man måste ta tag i sitt liv och börja fundera.
Många, eller i alla fall två, säger emot mig och påpekar att första året efter studenten är chill bill big time och att tevesoffan kommer var the place to be. I beg to differ. (Vilket för övrigt är en jätterolig fras att säga med glasögonen på nästippen, lätt suckandes i brittisk accent.)
Året efter studenten vill jag jobba och resa. För sen ska jag börja plugga, hösten 2010 tänker jag hoppa på utbildningståget som går till.... Erm... Vad var det nu jag ville bli... Just det. Det ska jag ju BESTÄMMA mig för också!
Jag hatar att bestämma saker.

I alla fall, jag har börjat fundera på au pair på Nya Zeeland. Så långt bort man kan komma från Sverige och inga farliga ormar eller spindlar. Perfekt.
Men att vara hemifrån i ett år? Klarar jag verkligen det? Att bara packa väskan, lämna alla och dra?
What if nobody likes me down under?
Det skulle verkligen vara en upplevelse för livet, det skulle det vara. Men vågar man verkligen ta språnget och hoppa utan fallskärm?

Ett år kanske går jättefort, ungefär som tvåan gjorde.
Ett år kanske går jättesakta, ungefär som trean gör.

Eller så är det så att nutiden går sakta medan om man tittar tillbaka på det så gick det fort?
Det är ju nästan logiskt.


Hm.
Jag har ju några månaders betänketid, i och för sig. Kan ju anmäla mig i februari kanske.. Eller så åker jag bara ett halvår. Stannar hemma på hösten och tröttnar på att göra ingenting för att åka efter nyår? Kan jobba ihop pengar så jag har något att ta till ifall det kniper där borta?

Framtiden är bitterljuv och laddad med skräckblandadförtjusning.
Jag älskar motsägelsefulla ord.


Simma lugnt.
K.