Alla har en historia att berätta

Frihet är verkligen något hemskt. Speciellt valfriheten. Usch.
Det här med filosofi och psykologi är verkligen intressant. Jag får aha- och wowupplevelser hela tiden, stup i kvarten. Det här skulle jag lätt kunna tillbringa resten av mitt liv med. Läsa texter och böcker, få en ahaupplevelse och kunna sätta ord på hur det känns och vad som snurrar runt i huvudet.

Existensialismen och humanistisk psykologi. ^^ Mmm. Det är en värme som sprids i kroppen, jämfört med kunskapsteori som väcker lätt ångestladdade känslor. Nej, det här med meningen med livet är riktigt intressant.

Idag har jag hittat fler ord för mitt nuvarande sinnestillstånd. Jag har kommit fram till att jag jagar bort den meningslöshet som jag känner inför livet genom att hitta på så mycket som möjlig att göra i vardagen, för att slippa tänka på den.
Ändring på föregående inlägg alltså, det är inte så att jag inte har tid, utan jag flyr undan de möjligheter som jag har att tänka på mitt Varför. Skönt att få det nedskrivet, på något vis. Problemet med att inse vad man själv gör, är att nu kan någon viktigpetter peka på det och säga åt en att göra något åt det. Det är jobbigt. Och skulle skapa lätt ångest, över nuet och framtiden. Jag får inte skylla på omgivningen för Sartre, nehepp, utan här ska man ta sitt ansvar, och känna ångest, men i slutändan kommer jag att ha en mening, ett vara och en identitet. Om jag fortsätter att fly undan blir det fail, identitetsförlust. Fan också.
För er som var på Ingemar Anderssons föreläsning om hur man ska hitta rätt yrke/utbildning, kan jag säga att jag känner mig som musen som bara behövde springa rakt fram hela tiden. Dock så springer jag inte frivilligt, utan det är en vägg bakom mig som trycker mig framåt, mot den hemska friheten och ansvaret. Det finns inga andra vägar att gå, det finns bara en ta-tag-i-ditt-liv-och-börja-leva-väg. Inga undanflykter. Och det, kan jag säga, det skrämmer mig sjukt mycket.

Men, jag förstår poängen, tror jag. Om jag fortsätter att leva såhär (vilket jag antagligen kommer göra, inte fasen har jag tid att förändra hela mitt liv, mina värderingar och min personlighet nu heller? gick sartre, frankl och kierkegaard någonsin i trean på gymnasiet?) kommer skuldkänslor och ångest att uppstå, efter som att jag "låser inne mina livsmöjligheter och inte törs ta ansvar för mitt eget liv". Puh. Nej, det törs jag inte. För om det blir fel har jag bara mig själv, bara, bara, bara mig själv att skylla. Som att inte det skulle väcka skuldkänslor?

Det jobbigaste är att få ord på allt man känner och allt man är, och innerst inne veta att allt det där de säger är ju helt sant, och samtidigt veta att jag inte har orken och energin att undvara för att göra något åt det.
Det, om något, väcker en känsla av meningslöshet.

Varför ska jag veta hur jag ska leva, när jag ändå inte har ork/tid/energi/vilja att göra något åt det?

Det här är alltså en konspirationsteori från skolorna och Skolverkets håll. De vill förlama alla som går samhäll genom att få dem att läsa filosofi, vilket skapar ångest/existensiellt vakuum, på så sätt göra att vi inte klarar av trean eftersom att våra tankar är någon helt annanstans. Vi blir tvungna att gå om, och de tjänar på så sätt mer pengar per elev.


Mitt i ens famlande i dunkla rum, hoppar humorn och ironin in och lyser för en kort sekund upp tillvaron, och kanske, kanske lyser det tillräckligt länge för att vi ska hitta dörren ut.






Och tänk, tänk om jag hade ork att skriva om sånt här varje dag. Då kanske jag skulle ha fler än två läsare per dag. (:


Simma lugnt.